15.11.13 Jag Överlevde

 
En lång, men fantastisk dag. 
Halv ett lämnade jag Odenplan och tog tunnelbanan till Bandhagen, där den judiske förintelseöverlevaren Mietek Grocher skulle möta upp mig. Jag var nervös, kände mig oförberedd och oprofessionell. Håret på ända efter ett blåsigt Stockholm och leriga kängor. 
Det hade jag inte behövt vara.
Borta vid pressbyrån stod en kortvuxen man med händerna knäppta framför sig och sökte ögonkontakt bakom glasögonen. 
Hans vänstra arm var smått vriden i en onaturlig vinkel under höstkappan - vilket jag sedan skulle få reda på var verket av en SS-man som brutit den med våldsam kraft. Armen blev inte behandlad förrän han kom till Sverige efter befrielsen. 
Jag presenterade mig som Sofia och vi småpratade under den långsamma promenaden till hans lägenhet, den gamle smått ostadig på benen. 
Direkt när vi steg innanför dörren välkomnade han mig till sitt hem, fyllt av tavlor, diplom och hederspriser av olika slag på väggarna, svartvita bilder av ett par i bröllopskläder och ett i färg som jag såg föreställde Mietek och hans sedan länge avlidna, vackra fru Ester, dansande tillsammans. 
Han bjöd på god mat, en rätt som jag aldrig ätit förut och vi pratade om ditten och datten, historia, intressen, världen och skolan. 
Klockan hinner bli halv två innan vi sätter oss i den gröna soffan, jag slår på ljudinspelningen och han börjar berätta sin historia. Hans röst bryter. Tårar fyller de redan blanka ögonen. Han måste stanna upp och andas. 
Jag sitter som förstenad, släpper aldrig hans blick medan han beskriver alla hemska - detta är ett ord som inte ens kan mäta sig med vad han berättade - saker han var med om under Förintelsen.
Tiden i Warszawa Gettot, upproret. Transporten till första lägret, hur döda kroppar vällde ut ur boskapsvagnarna vid ankomsten. Kvinnan som föll på knä framför SS-mannen, kramade hans blanka stövlar och bad om att få behålla sitt spädbarn, grät, förgäves. Nyheten om att hans mor blivit ihjälgasad. När hans syster och bror togs till Auschwitz för att aldrig återses. Dödsmarscherna från det ena förintelselägret till det andra, tills han vandrat genom nio stycken. Hans fars lik, begravd under spillrorna efter bomberna. Vädjandet till en SS-man att skjuta honom vid vägkanten, en önskan som inte blev uppfylld. 
Det skar i bröstet på mig så fort hans röst gav vika när han talade om sin familj. 
 
Vi tog en paus, båda tunga i sinnet och rutinerad i såna här möten som han är, bjöd han på kaffe, äppelmunkar och vad han kallade för "judiska skämt". Vi skrattade, pratade om Dans och teater tills vi båda var på lättsammare humör igen. 
Sedan återvände vi pliktskyldigt till soffan för de sista frågorna, genomgång av material och han gav mig även ett exemplar av sin bok "Jag Överlevde!", trots att jag insisterade på att få betala honom för den. Men nej. 
På insidan skrev han, med skakig handstil; "Till min vän Sofia, med tack för uppskattning och hoppas på eftertanke, kramar - Mietek Grocher" 
Han följde mig till tunnelbanan i regnet, hela vägen genom spärrarna och upp på perrongen. Vi kramades en gång till innan jag steg på tåget. 
 
Tack Mietek, för en fantastisk dag med trevligt sällskap, god mat och makalösa konversationer. 
Du är den starkaste personen jag någonsin träffat. 
תודה על כל חבר שלי 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback