> Tre viktiga saker <

(Klicka på bilden för att läsa William Spetz´s text i Aftonbladet
 
 
Uppsalas svar på SDU's kampanjvideo där de förklarade (hotade tyckte jag att det kändes som) att Europa tillhörde dem. Uppsalas video var otroligt bra, och det blev ju bara bättre av att en av mina bästa vänner Émilie syns i den, en långhårig, polotröjbärande fransyska.
Bra jobbat gånger tusen. Klicka här för att titta på SDU's ursprungliga video. 
 
Hashtagen #YesAllWomen
 
 

> Desert Flower <

Så, okej, vårt ämne för det muntliga nationella i Svenska i år var "olika världar". Det fanns massor med förslag på vad man kunde prata om, drömvärldar och så vidare och till en början så var jag väldigt dragen mot att skriva om världar i böcker because, well, you know me.
Men ja, jag ville ta något lite djupare och quite frankly, viktigare.
Så mitt ämne blev tillslut "Flickor i olika världar", där jag ska tala om hur det är att vara flicka i ett utvecklingsland, hur utsatta de är och hur hårt livet är för dem. 
En punkt i mitt tal ska vara könsstympning av flickor, ett ämne som jag stötte på relativt tidigt, när jag var runt tio år i en bok som heter "En blomma i afrikas öken", som jag glömt bort i några år. För några dagar sedan upptäckte jag att boken även gjorts till film, så jag laddade ju ned den direkt och såg den. Här får ni trailern: 
Så; boken och filmen handlar om nomadflickan Waris Dirie som växer upp i Somalia. Innan hon fyllt femton så ska hon giftas bort till en man, nästan femtio år äldre än henne och hon tar sitt öde i sina egna händer och rymmer hemifrån, går barfota genom ökenmarken, mil efter mil till en liten stad där hennes mormor som hon aldrig träffat bor. 
Efter en kort tid skickas Waris till England för att arbeta som städerska hos den somaliska ambassaden som efter det somaliska inbördeskriget stängs ned - och Waris blir lämnad kvar, hemlös och en illegal invandrare i London som kan enbart några engelska ord. Hur som helst så leder det ena till det andra och hon blir upptäckt av en känd fotograf för sitt fina ansikte och hennes liv tar en dramatisk vändning som gör henne till en världskänd supermodell. Hon lever varje liten flickas dröm, och efter hon har samarbetat med BBC och gjort en dokumentär "dagen som förändrade mitt liv" vill reportrar ständigt tala med henne om just den dagen, dagen hon blev upptäckt. 
Hon ser förbryllat på dem och säger "nej, nej det var inte den dagen. Det var inte dagen som ändrade mitt liv." 
Istället berättar hon om den dagen. Hon var fem år, och hennes mamma tog henne från hemmet och ut till en kvinna som med ett smutsigt, rostigt rakblad - utan någon form av smärtstillande - könsstympade henne. Skar bort i stort sett hela hennes könsorgan och sydde ihop slamsorna av såret som var kvar, lämnade ett hål som huvudet på en tändsticka. Könsstympningen är till för att göra kvinnan "ren" och hålla henne oskuld till sin framtida man, som då tar en kniv och skär upp henne innan han tvingar sig på henne.
Hon lämnades sedan ensam i en hydda i öknen, men benen ihopbundna med en dödlig infektion tills hon läkte. Hon överlevde. Men inte hennes två systrar. Och en av hennes kusiner. 
Istället för att vara bara en modell, blev Waris den första kvinnan som talade öppet om könsstympningarna som sker över världen, som ger kvinnor skador för livet om de överlever "operationen". Hon öppnade folks ögon, blev FN ambassadör i kampen mot detta omänskliga brott. Hennes mod, ändrade världen, och livet för kommande generationer av flickor. Och hon var fantastisk.
Här är sista scenen i filmen "desert flower", Waris första tal i Fn's ambassad. En av de scener då tårarna flödade.
Snälla. Ta er tiden att se på den här filmen, eller läs någon av hennes böcker. Ni kommer inte att ångra er.
Waris och filmens Waris, Liya. 
För några dagar sedan, fick jag tragiskt nog reda på att Waris inte längre finns i livet. Det gör mig så fruktansvärt ledsen, men jag vet att hennes arv är odödligt, och kommer att rädda liv. 
 http://www.desertflowerfoundation.org/en/

> Feminist Friday <

Så, igår på Engelskalektionen så tog min lärare upp ett fantastiskt ämne; Feminism, Kvinnors rättigheter och den vidriga våltäckskulturen. Vi såg på den makalösa talet som ni finner nedan och läste en text som hette något liknande med "Vad du bör tala med din son om" som tog upp att istället för att lära sin son att inte våldta, trakassera eller trycka ned kvinnor, så lär man tjejer att inte klä sig "inbjudande och uppmanande", något som menar väl, men för över skulden. 
Så sjukt bra lektion. Tack Hengame, för att du gjorde vad inte många andra lärare gör. 
(OBS: Ta verkligen tiden att se talet. Så roligt, så fint, så sant. 
 

> Women <

Glad internationella kvinnodagen alla grymma tjejer där ute! 
Jag ska fira den med att först jogga fem kilometer och sedan spendera kvällen hos en av mina bästa tjejkompisar, spy ut oss över killar och äta kladdkaka. Finns det något bättre sätt att fira? 
 

06.12.13 Nelson Mandela

1918-2013 

04.12.13 Love is all you need?

 Något som jag aldrig har förstått är homofober.
Eller varför samkönade par inte ska få hålla handen på stan, adoptera ett barn eller ens existera. 
Tala inte om saker som är onaturliga. För det har inte med det här att göra. Människan är onaturlig i sig, vi kan genomföra medicinska under, resa till andra planeter och återhämta oss från katastrofer. 
Men det vi inte verkar kunna göra är att låta folk älska dem de älskar. Det är onaturligt. 
Så snälla, se de här korta klippen och tänk över allt lite. 
Tom Daley, Brittisk OS medaljör
En film om hur det skulle se ut om homosexualitet vore normen, och hetero vore det som stod ut. Ser ni kontrasten? Det är så det är idag , fast tvärt om. Det . är . sjukt . 
Prisad och fantastiska skådespelaren Josh Hutchersson tar emot ett pris och levererat ett otroligt bra tal. 
Ännu ett starkt tal om sin familj och homosexualitet av Anne Hathaway för Human Rights. 
 
"I'm not being brave. I'm being a decent human being."
"Love is a human experiance, not a political statement."
 

15.11.13 Jag Överlevde

 
En lång, men fantastisk dag. 
Halv ett lämnade jag Odenplan och tog tunnelbanan till Bandhagen, där den judiske förintelseöverlevaren Mietek Grocher skulle möta upp mig. Jag var nervös, kände mig oförberedd och oprofessionell. Håret på ända efter ett blåsigt Stockholm och leriga kängor. 
Det hade jag inte behövt vara.
Borta vid pressbyrån stod en kortvuxen man med händerna knäppta framför sig och sökte ögonkontakt bakom glasögonen. 
Hans vänstra arm var smått vriden i en onaturlig vinkel under höstkappan - vilket jag sedan skulle få reda på var verket av en SS-man som brutit den med våldsam kraft. Armen blev inte behandlad förrän han kom till Sverige efter befrielsen. 
Jag presenterade mig som Sofia och vi småpratade under den långsamma promenaden till hans lägenhet, den gamle smått ostadig på benen. 
Direkt när vi steg innanför dörren välkomnade han mig till sitt hem, fyllt av tavlor, diplom och hederspriser av olika slag på väggarna, svartvita bilder av ett par i bröllopskläder och ett i färg som jag såg föreställde Mietek och hans sedan länge avlidna, vackra fru Ester, dansande tillsammans. 
Han bjöd på god mat, en rätt som jag aldrig ätit förut och vi pratade om ditten och datten, historia, intressen, världen och skolan. 
Klockan hinner bli halv två innan vi sätter oss i den gröna soffan, jag slår på ljudinspelningen och han börjar berätta sin historia. Hans röst bryter. Tårar fyller de redan blanka ögonen. Han måste stanna upp och andas. 
Jag sitter som förstenad, släpper aldrig hans blick medan han beskriver alla hemska - detta är ett ord som inte ens kan mäta sig med vad han berättade - saker han var med om under Förintelsen.
Tiden i Warszawa Gettot, upproret. Transporten till första lägret, hur döda kroppar vällde ut ur boskapsvagnarna vid ankomsten. Kvinnan som föll på knä framför SS-mannen, kramade hans blanka stövlar och bad om att få behålla sitt spädbarn, grät, förgäves. Nyheten om att hans mor blivit ihjälgasad. När hans syster och bror togs till Auschwitz för att aldrig återses. Dödsmarscherna från det ena förintelselägret till det andra, tills han vandrat genom nio stycken. Hans fars lik, begravd under spillrorna efter bomberna. Vädjandet till en SS-man att skjuta honom vid vägkanten, en önskan som inte blev uppfylld. 
Det skar i bröstet på mig så fort hans röst gav vika när han talade om sin familj. 
 
Vi tog en paus, båda tunga i sinnet och rutinerad i såna här möten som han är, bjöd han på kaffe, äppelmunkar och vad han kallade för "judiska skämt". Vi skrattade, pratade om Dans och teater tills vi båda var på lättsammare humör igen. 
Sedan återvände vi pliktskyldigt till soffan för de sista frågorna, genomgång av material och han gav mig även ett exemplar av sin bok "Jag Överlevde!", trots att jag insisterade på att få betala honom för den. Men nej. 
På insidan skrev han, med skakig handstil; "Till min vän Sofia, med tack för uppskattning och hoppas på eftertanke, kramar - Mietek Grocher" 
Han följde mig till tunnelbanan i regnet, hela vägen genom spärrarna och upp på perrongen. Vi kramades en gång till innan jag steg på tåget. 
 
Tack Mietek, för en fantastisk dag med trevligt sällskap, god mat och makalösa konversationer. 
Du är den starkaste personen jag någonsin träffat. 
תודה על כל חבר שלי 

09.11.13 Kristallnattens minnesdag skymfas

Idag, den nionde November 2013 är det 75 år sedan nazisterna inledde en organiserad attack på judar i Tyskland och Österrike. Synagogor brändes ned, glassplittret från deras affärer på gatorna kom att ge natten dess namn, ungefär 400 judar dödades eller tvingades att begå självmord och 20 000-30 000 arresterades och transporterades sedan till koncentrationsläger. 
Kristallnatten ses som ett brytande event och inledningen på det som nazisterna presenterade som "Den slutgiltiga lösningen av judefrågan" - det som ledde till folkmordet av 6 miljoner judar. 
Kristallnattens minnesdag firas varje år på den här dagen och när jag gick in på aftonbladets app så möttes jag av den här rubriken. 
Idag har nämligen den nazistiska Svenska motståndsrörelsen utlyst en demonstration i centrala Stockholm, med svepskälet att de vill protestera mot att myndigheterna i Grekland slagit ned på ett nazistparti efter att medlemmar eller andra med koppling till partiet gripits för mordet på en antirasistisk artist. 
Men varför valde de dagen för demonstrationen såhär? På åminnelsedagen av en av de mest tragiska? 
 
Detta tycker jag är så skrämmande och vidrigt respektlöst av dem. Värderingarna som en gång skickade Anne Frank till Bergen-Belsen, som gasade ihjäl och behandlade människor som insekter - är inte så avlägsna som vi kanske tror. 

08.11.13 Carrie Hope Fletcher About Weight

Carrie har ofta lagt upp videos där hon stöttar eller pratar om hur man ska vara lycklig och bekväm i sig själv, och imorse lade hon upp en video angående vikt. Där kom det, det stora skrämmande ordet som får så många att skaka i sina skor.  Men Carrie pratar öppet om det, hur hon i kommentarer blivit kallad tjock etc, men hon har inte tagit illa vid sig för hon är nöjd, och tycker om hur hon ser ut. 
Hon är också en av de få på internet som delat med sig av sin vikt, och det videoklippet av tydligen väldigt många en självförtroende boost, när de hörde att de vägde lika mycket som henne men inte alls tyckte att hon var tjock, som de tyckte om sig själva!
Med det som bakgrund gjorde hon den här, där hon fortsätter att tala om självkänslan och visar till och med upp sina mått i hopp om att det kan öppna ögonen på folk en smula. 
 

30.10.13 "It's not happening here, but it is happening now"

 

Det här är alltså en posterkampanj som Amnesty international gick ut med 2006, som skapades av Walter Werbeagentur Zuerich .

De använder sig av transparenta skärmar med bilder som föreställer saker som händer i länder som Irak, Kina och Sudan. Den genomskinliga bakgrunden skapar en mäktig och skrämmande effekt av att plancherna inte ens är där, som stärks av slagorden "It's not happening here, but it is happening now" (som skrevs på många olika språk, bland annat Tyska, Franska och Engelska) 
Det är lättare för folk att inse problemet när det är i deras egna omgivning, offren var inte längre på andra sidan jorden och lätta att ignorera - de var överallt, vid busshållplatsen, på stan, på trottoaren. De var i stort sett rakt utanför folks dörrar. 
 

Vad är Amnesty?

Amnesty International är en organisation som arbetar för mänskliga rättigheter. Arbetet utgår från noggranna utredningar om brott mot dessa rättigheter och internationella konventioner som reglerar rättigheterna. Organisationen står fri från alla regeringar, politiska ideologier, ekonomiska intressen och religioner. Amnestys arbete handlar om att långsiktigt förbättra människors villkor och samtidigt hjälpa dem som drabbas här och nu.

Klicka här för att komma till Amnestys hemsida. 

 

Vad tänkte ni när ni såg de här bilderna? Dela med er av era tankar och åsikter nere i kommentarerna, jag vet att det gick mycket igenom mitt huvud när jag såg de här iallafall.. 


28.10.13 "Trots att de sa att hela min familj blivit mördad, fortsatte jag att räkna ned dagarna i lägret tills jag skulle få återse dem igen."

Jo, nu ska jag tala om för er vad det var jag var iväg och gjorde idag, mitt spännande möte!
Strax efter Tio gav jag mig nämligen iväg för att intervjua en judisk överlevare från förintelsen, Jovan Rajs.
Min syster Linnea var med för att hjälpa med det tekniska, vi spelade in både ljud och bild för att jag skulle slippa anteckna, och jag var väldigt nervös eftersom detta är den första formella intervjun jag gjort.
Vi blev otroligt vänligt mottagna hur som helst av Jovan och hans fru Dina - som fick en liten "tack-för-att-ni-tar-emot-oss-blomma" av mig, bjudna på Kaffe och kex och ombedda att slå oss ner i soffan.
Efter det följde ett två och en halv timmas långt samtal om förintelsen, hur det var att överleva i Getton och i koncentrationslägret Bergen-Belsen i Tyskland och hur livet efter kriget har sett ut. 
Jag har fått ett fantastiskt förstahands material till min historiauppsats nu och är så otroligt tacksam till Jovan för att han tog sig tiden, och också signerade min kopia av hans bok "Har du träffat Hitler?" 
Om ni vill se på några föredrag paret har hållt om sin barndom under förintelsen så kan ni klicka här!
Här är också några av deras böcker, (från vänster till höger) Dinas: "En Reva Hade Nätet : Och Där Slank Jag Ut", och Jovans "Har Du Träffat Hitler?" och "Ombud För De Tystade"
 
 
 

28.10.13 I take Pride

Tidigare i år var jag, tillsammans med Ém på vår första Pride parad
Vi satt och "köade" i några timmar, åt jordgubbar och tittade avundsjukt på alla med flaggor. Sedan när det satte igång, jisses. Jag hade inte väntat mig att det skulle bli något av det bästa jag har varit med om.
Så mycket glädje, så mycket kärlek.
Därför förstår jag verkligen inte hur folk kan vara emot homosexualitet till exempel. 
Att de inte ska få adoptera, att det inte ska få gifta sig eller kunna hålla hand med den de älskar bland folk, för att det skulle vara "provocerande" och "osmakligt".
Som exempel på hur homosexuella uppenbarligen inte är bra föräldrar, ser vi på Niel Patrick Harris, hans partner David Burtka och deras tvillingar Gideon och Harper som är födda med hjälp av en surrogat mamma (men har båda männens DNA, alltså är de deras genetiska barn) 
Här har vi några Halloweenbilder på familjen;
Kan någon snälla tala om för mig vad som är fel med detta? Vad skulle göra dem till sämre föräldrar än ett hetrosexuellt par? Jag förstår verkligen inte vad det är som är problemet, homofobi är en medeltida åsikt som inte längre passar in i vårt moderna samhälle. 
Kärlek som kärlek, och ingen ska någonsin behöva vara rädda, eller stå till svars för vem de älskar. 
 
 

22.10.13 Glömskan är vår största fiende

Igår satt jag från och med att jag kom hem efter skolan tills jag blev tvungen att gå och lägga mig och förberedde inför uppsatsen jag ska skriva i Historiakursen om mentaliteten under förintelsen. 
Jag kunde verkligen inte sluta när jag väl börjat. Läste igenom fakta böckerna eller verklighetsskildringarna jag har haft sedan ett bra tag tillbaka, lyssnade på intervjuer och såg på föreläsningsklipp, mejlat överlevare i hopp om att få en pratstund med dem och markerat stycken i böcker. 
Jag har alltid varit otroligt intresserad av andra världskriget och valde därför det här ämnet när vi fick välja fritt, men jag kan bli så vansinnigt uppslukad av det.. Men förhoppningsvis gör det arbetet bra! 
 

21.10.13 Love? You don't really believe in that, do you?

 
 

04.10.13 Because apparently they're the reason I deserve to get raped

 
Ta er gärna några få minuter till att kolla på den här videon, för jag tror att många tjejer har upplevt en liknande händelse, och känsla. Och vi vet hur skrämmande det är. 
Och vi förtjänar det aldrig. 

frisk och fri

Kikade som jag så ofta gör in på Niotillfems blogg idag mellan Svenska och Samhällslektionen och såg att hon lagt upp en video för frisk och fri kampanjen där hon själv medverkar.
Denna ska alltså göra folk mer medvetna om ätstörningar, och vad de kan göra för att påverka, butikernas reklam och andras idealistiska åsikter. 
Som många av er vet så har jag ett förflutet med Anorexi och ÄSUNS och jobbar fortfarande med att bli frisk från det, så detta ligger mig väldigt nära då jag anser att den här sjukdomen inte tas ens i närheten på så stort allvar som den sig bör. 
Här får ni videon med några fantastiska kvinnor som säger himla bra saker om ämnet, gör som jag; 
Dela det här klippet och sprid vetskapen lite längre!
 

om blandade känslor inför ett bleksjukt ansikte

Med illamående, magkramp och vad som känns som feber utan gradantalet har jag varit hemma för att ordna det sista med själva flytten.
Har planerat lite inför popaganda dagarna som jag längtar så hemskt till och packat ned hela min garderob.

När jag rensade ut min dator igår snubblade jag över några gamla bilder på mig från ett sent 2011 och slås hårt av en våg av blandade känslor när jag ser mitt egna ansikte, blekt, med ögon som ser så döda ut.
Jag hann aldrig vara ett benrangel. Den enda bilden jag har från min anorexia är en i vinterväder där jag lyckas se rätt lycklig ut trots att något döljer sig i blicken och ansiktet är magrare än någonsin efter en månad av kroniskt svältande och simmande utomlands.
Jag vet inte riktigt vad jag ska känna.